Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

Diagnos eller inte?

Allmänt Permalink0
Tanken har aldrig slagit mig, inte ens fast folk kastat ur sig påståenden om att jag måste ha adhd. 
Inte en gång har tanken slagit rot hos mig att jag faktiskt kanske kunde ha en diagnos.
Inte förrän Alexeis läkare frågade mig om jag funderat över det... Vi har enbart fokuserat på vad han kan ha ärvt av sin pappa och ingenting på mig. Min första tanke var nej, klart att jag inte har någon diagnos. Jag har aldrig haft problem med tex skolan. Men ju mer jag tänkt på det desto mer tror jag att det kan finnas en orsak till att hon frågade mig. Som sagt har jag inte upplevt skolan som svår och tung på något sätt men jag har haft svårt att hushålla med och fördela min energi. 
 
 
Det har jag fortfarande svårt med. Efter en dag i skolan så sov jag nästan alltid 2-3 timmar. Efter en dag på jobbet är jag helt slut, spelar ingen roll om det vart en lugn eller fartfylld dag. Jag är helt slut. Mitt huvud känns som det är fullt av ludd, och kroppen är trött. Jag är en person som ofta är lite för mycket av allt. Lite för pratsam, lite för högljudd, lite för extra allt. När jag blir glad så blir jag galet glad liksom när jag blir ledsen så känns det som att hela världen går under. Jag blir jättearg när jag blir arg, det verkligen rusar till i 100km/h och risken är överhängande att jag säger eller gör nåt jag inte menar. Jag har svårt med impulskontroll även om jag övar på det ständigt. Det gäller inom alla områden. Jag kan impulsköpa en jacka jag inte behöver för 200€ för att den är snygg. Där har jag blivit mycket bättre men det händer fortfarande. Jag älskar nya projekt. Jag går oftast all-in för att efter ett tag helt tappa sugen/orken. Ibland blir det för mycket av allt så jag bara vill stänga in mig på mitt rum och dra täcket över huvudet. Hur stänger man av alla intryck?  Vad gör jag av den här insikten? Jag hade en remiss till VUP och har pratat med dem en gång och dom skulle höra av sig igen men nu har det gått en månad och jag har inte hört ett knyst. Varför är vårt samhälle uppbyggt så att det är patienten/den hjälpbehövande som skall jaga vården för att få nån hjälp? När man är i en sån sits att man inte längre orkar jaga hjälp till sig själv? Vem ligger ansvaret hos då? Jag har så sjukt många runt Alexei som jag måste ringa, hålla kontakten med, koordinera saker med osv. Jag orkar inte strida på samma sätt för mig själv, och det finns ingen som gör det åt mig heller... Inte konstigt att man blir helt slut!
Till top