Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

Diagnos eller inte?

Allmänt Permalink0
Tanken har aldrig slagit mig, inte ens fast folk kastat ur sig påståenden om att jag måste ha adhd. 
Inte en gång har tanken slagit rot hos mig att jag faktiskt kanske kunde ha en diagnos.
Inte förrän Alexeis läkare frågade mig om jag funderat över det... Vi har enbart fokuserat på vad han kan ha ärvt av sin pappa och ingenting på mig. Min första tanke var nej, klart att jag inte har någon diagnos. Jag har aldrig haft problem med tex skolan. Men ju mer jag tänkt på det desto mer tror jag att det kan finnas en orsak till att hon frågade mig. Som sagt har jag inte upplevt skolan som svår och tung på något sätt men jag har haft svårt att hushålla med och fördela min energi. 
 
 
Det har jag fortfarande svårt med. Efter en dag i skolan så sov jag nästan alltid 2-3 timmar. Efter en dag på jobbet är jag helt slut, spelar ingen roll om det vart en lugn eller fartfylld dag. Jag är helt slut. Mitt huvud känns som det är fullt av ludd, och kroppen är trött. Jag är en person som ofta är lite för mycket av allt. Lite för pratsam, lite för högljudd, lite för extra allt. När jag blir glad så blir jag galet glad liksom när jag blir ledsen så känns det som att hela världen går under. Jag blir jättearg när jag blir arg, det verkligen rusar till i 100km/h och risken är överhängande att jag säger eller gör nåt jag inte menar. Jag har svårt med impulskontroll även om jag övar på det ständigt. Det gäller inom alla områden. Jag kan impulsköpa en jacka jag inte behöver för 200€ för att den är snygg. Där har jag blivit mycket bättre men det händer fortfarande. Jag älskar nya projekt. Jag går oftast all-in för att efter ett tag helt tappa sugen/orken. Ibland blir det för mycket av allt så jag bara vill stänga in mig på mitt rum och dra täcket över huvudet. Hur stänger man av alla intryck?  Vad gör jag av den här insikten? Jag hade en remiss till VUP och har pratat med dem en gång och dom skulle höra av sig igen men nu har det gått en månad och jag har inte hört ett knyst. Varför är vårt samhälle uppbyggt så att det är patienten/den hjälpbehövande som skall jaga vården för att få nån hjälp? När man är i en sån sits att man inte längre orkar jaga hjälp till sig själv? Vem ligger ansvaret hos då? Jag har så sjukt många runt Alexei som jag måste ringa, hålla kontakten med, koordinera saker med osv. Jag orkar inte strida på samma sätt för mig själv, och det finns ingen som gör det åt mig heller... Inte konstigt att man blir helt slut!

Ekorrhjul nonstop

Allmänt Permalink0
Det bara snurrar och snurrar, dag ut och dag in...
Jag är trött och slut, skulle kunna sova klockan runt.
Min kropp håller på ger upp känns det som, den gör konstant ont.
Förut satte det sig i skuldror och upp i nacken. Nu är det i skulddror, nacke, rygg, höfter, armar, bröstkorg....
Ja nästan överallt och nästan hela tiden!
Jag vill inte gnälla för det är inte jag men det här är inte min kropp, inte mitt liv. Jag vill inte leva såhär, och jag vet inte hur jag ska lyckas få livet på rätt köl igen...
 
Nu har det vart sportlov och så har Alexei (och Mattis) vart sjuka så det har varit två veckor utan skola. Det borde vara frid och fröjd, ingen stress. Och det har gått bra, det har inte varit så mycket utbrott (ja, några har det vart) men ändå är kroppen värre än någonsin och hela jag känns totalt ihopdeppad.
Kanske det är som när man jobbat hårt en period och väntar på ledigheten... Så fort man blir ledig sen så blir man sjuk. Nu borde jag haft en lugn period och jag tycker att jag borde mått bättre. Istället mår jag bara sämre.
Att inte bryta ihop i tårar, att svara jotack det är bra när nån frågar... Det tar energi! Att hållas ovan ytan tar energi men alternativet att faktiskt bryta ihop är inget alternativ. Jag vill inte krascha, jag vill jobba, orka träna, träffa vänner. Jag vill vara en bra mamma, en bra kollega och en bra vän. 
Just nu känns det inte som jag håller på nåt av planen!
 
 
Jag har nu valt att gå ner i arbetstid på Alandica. Alexei går i skola måndag, onsdag och fredag så nu skall jag vara hemma med honom tisdag och torsdag. Jag hoppas att det skall ge resultat för oss båda. Han behöver inte vara ensam, vilket gör honom låg och jag får chans att vila lite så jag kanske slipper den stora kraschen. Vi får väl se! 
 
Senast jag pratade med Alexeis läkare på bup så funderade hon på ifall jag kunde ha någon diagnos. Vi har hittills bara fokuserat på Alexeis pappa och hur han mådde eftersom det finns så stora likheter mellan Dannes och Alexeis skolgång. Tänken har faktiskt aldrig slagit mig tidigare men det är absolut ingen omöjlighet. Nu är jag ingen läkare så jag tänker inte diagnostisera mig själv men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag har adhd. För mig vet jag inte vad det skulle ändra om jag skulle få en diagnos. Det är så här jag är! Med både uppgångar och nedgångar.
 
 
 
Så, nog med gnäll! Det blir bättre men just nu är jag riktigt låg.
Nästa helg åker vi till Jyväskylä på Snowrugby och det ser jag så otroligt mycket fram emot.
Till top