Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

Jag vågar inte släppa taget

Allmänt Permalink0
Hur länge är det okej att leva i sorg? Förr hade man ett sorgeår när någon nära gått bort. Är det rimligt? På ett år går man igenom alla viktiga dagar och högtider utan den saknade. Ska det kännas okej efter ett år? Är man klar då? Bara gå vidare som om inget hänt...
 
Vad händer om man inte sörjer direkt? Kan man smita och slippa ta i det som gör ont och skaver? Om man lägger locket på tillräckligt länge så kanske man glömmer smärtan och saknaden. Minnet bleknar och efter några år har man bara fragment kvar av det som en gång var ett betydelsefullt liv. Jag vet inte, kanske nån lyckas göra så men jag lyckas inte. Jag har inte sörjt Danne. När han försvann, dog och lämnade oss så kunde jag inte ta in det. Att tänka på att han faktiskt för all framtid var borta gick inte att tänka på. Min hjärna fixade inte det. Klart jag förstod att han var borta men jag tog ändå inte in det fullt ut. Jag trodde nog att jag sörjde honom men det gjorde jag inte. Jag vågade inte! Att sörja är att erkänna att han faktiskt är borta och jag ville inte erkänna det, jag vill inte erkänna det. Om jag släpper fram sorgen så är det så definitivt, då är han borta på riktigt och jag vill inte det. 
 
 
Sorg är så smärtsamt obekvämt, det maler och skaver. Det gör fysiskt ont i hela bröstkorgen och det känns som jag inte kommer överleva. Kan inte jag också få dö så jag slipper smärtan? Det gör så ont och det hjälper inte byta ställning, det lättar inte alls, fortsätter mala, sticka som knivar, det slutar inte. Jag kan inte längre låtsas att jag har sörjt, kan inte låtsas att jag gått igenom det jag måste. Jag måste ta mig genom det, en liten bit i taget. När det blir för tungt och jag inte klarar mer så måste jag lägga locket på en stund igen. Jag måste andas och ladda om mina batterier. Men jag är livrädd för att ens lite öppna locket, livrädd för mörkret och smärtan. Jag är livrädd för vad som händer om jag inte klarar det eller vad som händer om jag klarar det.
Vem är jag utan sorgen, vem är jag på andra sidan? 
 
Vad jag saknar dig underbara, älskade!
 
 
 
Just nu är jag i det stadiet att jag måste ta tag i sorgen, jag måste aktivt jobba mig genom det här. Sorgen ligger just nu så nära ytan och den pyser ut och rinner över lite hela tiden. Jag har så nära till tårarna hela tiden och när tårarna kommer så kan jag inte hindra dem. Då spelar det ingen större roll om jag är hemma, på Sparhallen eller på promenad. Nu måste det ut och det är jag som måste göra jobbet, vare sig jag vill eller inte!
 
Och att uttrycka sig med att någon gått bort är egentligen inte så bra. Danne gick bort för snart 10 år sedan och han ha fortfarande inte kommit tillbaka... Han dog så han kommer inte tillbaka, aldrig någonsin!
 
Nu är tiden då jag skall sluta trycka ner de känslor som är jobbiga, jag ska leva igenom alla mina känslor. Om jag försöker bedöva bort mina tunga och obekväma känslor så kanske jag inte kan känna mina glada, vackra känslor fullt ut. En klok kvinna sa att man inte kan lokalbedöva vissa känslor utan det sprider sig bedövning över alla känslor och det slutar med ett liv som kanske funkar men det är varken kul eller trist, varken kärleksfullt eller tomt, det bara är. Jag är inte beredd att leva så!
 

Vikten av förståelse

Allmänt Permalink0
Så här sitter vi nu. På ett fik i ett regnigt Tammerfors, den fìnskaste av städer. Hit skickades Tindra för att påbörja utredning om könskorrigering. Här kunde dom garantera oss vården på svenska sa dom. I Helsingfors kunde dom det inte. Jag vet inte hur dom själva tycker att det gick men jag kan säga att vi inte tycker att deras svenska är tillräcklig. Det handlar inte om att gipsa ett brutet ben. Hade det gjort det hade läkaren fått prata fast japanska men nu handlar det om ett av de största ingrepp man kan göra. Det handlar om en utredning som tar åtminstone ett år, kanske längre. Det handlar om ett barn, en flicka som är en pojke. Det handlar om mitt barn! Och är det något jag har lärt mig och är det något jag kan så är det att strida för mina barn och deras rättigheter. Just nu säger jag bara: Come on Finland, ska vi slåss? 
 
Inte nog med att vi inte får den vården vi har laglig rätt till så är Finlands translagar från Hedenhös-tiden. Jag fattar verkligen inte. Man klassas som mentalt sjuk som transsexuell i Finland. Det ses alltså som en psykisk störning. Flera gånger påpekade dom att ifall det kommer fram några psykiska problem under utredningens gång så avbryts utredningen. Men hallå? Hur ska ni ha det? Transsexuell är en psykisk störning men om det under utredningen kommer fram några psykiska problem så avbryts allt... Jag fattar ingenting! 
 
 
Nu sätter vi vårt hopp till Bup! Snälla, remittera oss till Sverige. Jag som mamma upplevde detta som oerhört kränkande och jag kan bara tänka mig hur det faktiskt kändes för Tindra. Dom frågade "vad hade du tänkt att vi skulle göra?" Alltså what? Dom frågade på vilket sätt hon och hennes flickvän har sex. Jamen vad har det för betydelse HUR dom gör. Alla människor är olika och alla gillar olika saker, sen spelar det ingen roll vilken läggning man har. Nej, det här var inte okej nånstans! 
 
Jag är redo för strid!
 

Jag tänker inte ropa hej

Allmänt Permalink0
Nu har skolan vart igång några veckor och det går riktigt bra för Alexei.
Han trivs och han vill till skolan, så såg det inte ut på vårterminen. Alexei har testat flera olika mediciner tidigare. Alla var såkallade adhd mediciner. Jag har hela tiden sagt att det inte är hans adhd som är hans primära problem utan jag har misstänkt att hans depression har vart det vi borde fokusera på. 
Men ingen har lyssnat på mig utan det har fortsatt fokusera på adhd och vi har inte kommit någon vart. Vi har testat mediciner och olika mediciner i kombination. Har har gått i terapi där vi fokuserat på han aggressionsutbrott och det har inte lett oss någonstans. Nu har han ätit antidepressiva sedan juni och det är en helt annan kille jag har hemma, och i skolan. Han är gladare och lugnare på något sätt! Vi var till Bup häromdagen och vi bestämde att vi inte rör nånting. Nu låter vi allt vara så här som det är och hoppas på att jag får hålla min glada kille.
 
 
 
Det är klart att det kan komma bakslag! Och det skall jag väl egentligen vänta mig men tills dess tänker jag andas och jag tänker glädja mig för Alexeis skull. 
Är det någon som är värd lite lugn och ro så är det han, älskade unge vad han fått kämpa! 
Till top