Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

Maktlösheten äter mig inifrån!

Allmänt Permalink1
Det som skulle bli så bra gick åt helvete, riktigt käpprätt åt helvete.
 
Lättnaden när jag fick låsa dörren på jobbet och gå hem på två veckorn jullov var enorm.
Hösten 2015 går till historien som en av de sämre för mig men framförallt för min älskade unge Alexei.
Egentligen har hela året vart riktigt tufft bitvis. Som om det inte skulle räcka med allt runt Alexei så har vårt äktenskap krisat lite till och från. Den känns som om det nästan är oundvikligt när situationen har varit som den var. Som om inte det räckte så gick min bästa vän bakom ryggen på mig och sårade mig fruktansvärt.
Jag sade upp kontakten med henne men förlät henne sedan och vi tog upp kontakten igen. Jag tänkte att hon var trots allt Mattis "gummor". Det skulle jag aldrig ha gjort!
Hon hade inte överhuvudtaget förstått vad hon gjort utan gjorde om samma sak igen, så det som skulle vart en två veckor lugn och skön återhämtning blev allt annat än det.
 
I allt detta är jag så glad och tacksam över att Peter och jag har kunnat prata ut ordentligt och fundera på vad vi vill och gemensamt bestämt att vi vill fortsätta tillsammans. Vi är starkare än såhär!
 
Alexei har haft en rent ut sagt fruktansvärd höst så vi valde att byta skola till honom med förhoppningen om att det skulle bli bättre för honom, det blev det inte.
Första dagen gick bra men sen var det tillbaka till sammma skit som var på hösten.
 
Om man inte varit i den situationen att ens barn mår så dåligt så att han inte vill leva så tror jag inte man förstår känslan av maktlöshet och hopplöshet.
Det känns som jag har frätande syra i hela kroppen, under huden, i magen, i hjärnan...
Jag kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Minsta lilla positivt tecken gör att jag hinner måla upp, för mitt inre, hur fantastiskt det kommer att bli... Om, eller bara...
Men dessa bilder grusas alltid, för det funkar inte.
 
Vi har testat allt känns det som och ingenting hjälper mitt älskade barn, mitt hjärta gråter och går i bitar över hur han har det. En underbar liten kille som älskar att hjälpa till hemma med allt vad jag begär.
 
Men varför funkar inte skolan?
 
För någon dag sedan pratade jag med en mycket klok bekant och hon sade att Alexei beter sig som ett stressat djur, ett som slåss för sitt liv. Det var så klockrent och huvudet på spiken!
Hur har jag inte sett det, eller ens tänkt så tidigare?
 
Igår fick jag äntligen tag på bup och fick pratat med en underbar människa som precis förstod och han trodde också, efter att ha gått igenom Alexeis journal, att Alexei mår så dåligt just nu att skola (vilken som helst) inte är ett alternativ utan Alexei behöver få en skräddarsydd "skolform" så att han får tid att helna.
Det som händer med Alexei när han kommer i skolmiljön med krav, mycket folk och bestäda tider osv är att han stress system slår igång och slår i tak. Han känner sig hotad och jagad vilket gör att han i princip slåss för sitt liv. Han menar inte det han säger när han blir trängd och exploderar, han kommer inte ens ihåg vad han har sagt och gjort. Pratar man med honom direkt efter och skäller på honom så kommer han inte ihåg det heller.
 
Nu har jag igen ett stort hopp om hjälp för honom! Han är värd att få må bra, han har varit med om och blivit utsatt för alldeles för mycket redan.
 
Vad gäller mig själv så är jag livrädd för att krascha! Det känns som jag går på de sista reserverna hela tiden och det spelar ingen roll att jag sover tillräckligt, äter bra och tränar regelbundet så är jag trött... Så fruktansvärt trött! 
 
 
Håll ut älskade Alexei ♥
Till top