Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

Ytterligare ett år

Allmänt Permalink0
Snart har ytterligare ett år gått. Ett år kantat av kaos och personliga tragedier. Januari startade med en total krasch. Alexei gick inte i skola överhuvudtaget, Tindra mådde superdåligt och höll på utveckla ett självskadebeteende och jag kom för tredje gången på min man med att gå bakom min rygg och vara minst sagt vidrigt elak mot mig. Jag var på väg att flytta redan då, jag hade bokat in en lägenhetsvisning men jag backade och vi bestämde oss för att gå i Folkhälsans familjeterapi. På sätt och vis var det bra, jag lärde mig massor om mig själv och om hur jag funkar. Jag var sjukskriven och mådde riktigt dåligt. Min födelsedag kom och gick och i mars gick jag tillbaka på jobb. Det var nog för tidigt men jag hade inte den ekonomiska möjligheten att vara hemma längre...
 
Vi åkte till Tallin och låtsades att allt var bra men det var det inte, det var inte alls bra. För mig kändes det som att det funkade mellan oss bara jag inte sade emot honom eller ställde några krav. Men man kan inte leva så, jag kan inte... Jag kommer ihåg ett av våra besök på Folkhälsan där han sade att det var bra hemma, inga problem. Då frågade terapeut vad han gjort för att det skall vara bra och han kunde inte svara. Hon frågade om det var bara jag som jobbade på oss och han svarade nej. För mig kändes det som om det var bara jag som jobbade på oss, som om det var bara jag som brydde mig. Det behöver inte ha varit så men det är mina känslor.
 
Våren gick och vi fick det inte bättre, inte mycket i alla fall. Han jobbade ofta över flera timmar och vi träffades allt mindre. När vi hade gått vår sista gång på Folkhälsan så sa jag att jag ville flytta. Gör det då var reaktionen. Sagt och gjort, jag hittade lägenhet rätt snabbt och jag skulle alltså ta barnen med mig och flytta från min man. Det kändes bra, få slut på allt bråk. Vi bestämde att vi ville fortsätta som par, att vi skulle försöka som särbos.
 
Under tiden som vi bodde tillsammans före jag flyttade men efter att beslutet var taget så hade vi det bra. Det kändes så konstigt att jag skulle lämna när det funkade så bra nu. Jag packade och grät. Vi kramades ofta och det kändes verkligen som att vi skulle fortsätta som par, vi kunde klara det tillsammans. Jag var säker på det. Vi flyttade och det kändes fortfarande som det skulle bli bra.
 
Ganska snart började skolan och all min energi gick åt till Alexeis skola, mitt jobb, Tindra och Mattis. Det är jobbigt att flytta, det går massa energi. Jag ville försöka träffa honom men jag orkade inte vara den som planerade och styrde upp det. Jag hade inte energi till det. Jag tänkte att han kunde fixa det, att han för en gångs skull kunde vara den som gjorde nåt fint för mig. Under hela vårt förhållande och äktenskap så har det varit jag som fixat och planerat alla dejter, alla resor, allt speciellt vi gjort. Jag har fixat romantiska middagar för oss efter att barnen lagt sig och jag kan med gott samvete säga att jag verkligen försökt. Kan han det?
 
Jag är en romantiker!
Jag älskar att bli uppvaktad, att få små presenter eller blommor. Jag älskar att ge både presenter och upplevelser. Jag fixar så att alla ska ha det bra och jag njuter av att lyckas göra andra glada och känna sig älskade. Men jag måste också få kärlek, jag måste få känna mig älskad och det har jag verkligen inte gjort under de senaste åren med honom. Inte en spontan present, inte blommor, inte nån mysig middag... Ingenting!
Det gör ont att inse att jag inte är älskad! 
 
Jag trodde på oss, jag trodde verkligen. När jag var i Åbo i två veckor med Alexei så kände jag mig så liten och ville verkligen ha stöd men det kunde han inte ge. När Tindra krockade och låg på sjukhus när jag var i Åbo så ringde jag för jag tänkte att han kunde åka via henne men det ville han inte. Han hade inte tid att prata med mig ens. Det var som miljoner knivar i bröstet och jag satt fast i åbo och kunde inte göra nånting. Nu efteråt fattar jag ju. Han hade ju redan en annan då... Min känsla säger att han nog haft henne rätt länge!
 
Varför kunde han inte vara ärlig och bespara mig massor av lidande? Varför kunde han inte sagt direkt att han ville skiljas så jag inte behövt hoppas? Var inte jag mer värd än detta? Fy fan vad ont det gör att känna att jag inte duger. Jag är ratad, dumpad, utbytt! Det gör ont...
 
Hela hösten har gjort ont! Alexei kämpar i skolan och jag kämpar med honom samtidigt som jag är så trasig så jag inte vet om det går att laga. Jag blev sjukskriven igen men fick inte vila nånting. Jag var på möten mer än varannan dag av min sjukskrivning och jag kände verkligen att jag ite orkar mer. Men jag har inte det valet, att inte orka. Jag måste orka så jag biter ihop och går på jobb, mår dåligt. Skolan ringer. Jag måste hämta Alexei. Jobba. Skolan ringer igen, och igen, och igen. Jag orkar inte mer, men jo jag måste orka för Alexei har ingen annan än mig. Vi får avslag på allt vi ansökt om via fpa och jag känner att jag bara vill lägga mig ner och inte stiga upp mer. Men jag har inte det valet, jag måste orka! Här var det tur att min chef såg vart det var på väg och skickade mig till läkaren och sa att jag skall bli hemma ett bra tag så att jag får vila och helna på riktigt. Tyvärr verkar jag själv tro att jag är odödlig, men ingen av oss är det.
 
2016 har varit ett rent helvete på de flesta plan.
 
Det positiva är att jag trivs så oerhört bra i vårt hem, mitt och barnens. Små, små myrsteg framåt för Alexei känns som jättestora elefantkliv i mitt hjärta. Tindra går nian och kom hem med ett jättefint terminsbetyg. Det känns som vi håller på landar i vårt nya liv. Jag känner också att jag mår bättre av att vara själv än att försöka bli älskad av någon som var helt okapabel att visa mig kärlek. 2017 har jag valt att investera i mig själv, i att jag skall må bra i den situation vi lever i. Jag kan inte påverka hur andra behandlar mig men jag kan se till att dom aldrig får chansen att gör om det. Jag kommer att gå ännu starkare ur detta år bara jag tillåter min känna alla hemska och jobbiga känslor så att jag kan släppa dem sen. Jag får inte låsa in dem och låta dem förpesta min kropp, så som jag gjort alldeles för länge. 
 
https://youtu.be/yTCDVfMz15M
Min pepp, min ledstjärna och min förebild!
 
 
 
 
 
 
Till top