Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

En skoldag

Allmänt Permalink0
Idag har jag varit med under Alexeis skoldag.
Det brukar alltid vara spännande och kul att få följa med sina barn i skolan och se hur dom har det och vad dom gör, var dom sitter och vilka kompisar dom har.
Så var det inte för mig!
Det var en hjärtskärande upplevelse, det svider, bränner och gör ont ännu.
 
Dagen började med att specläraren Ulrika och assistent Johannes kom hem till oss kl 9 på morgonen. Vi hade precis hunnit äta frukosten klart. Jag märkte direkt hur Alexeis humör skiftade men tänkte att jag inte lägger så stor vikt vid det. Han smet in på toa och stannade ganska länge så jag fick säga till honom på skarpen att komma till bordet. Han var då som ett åskmoln, helt svart i blicken och armarna i kors.
Vi satt och pratade en stund om hur dagen skulle se ut. Alexei svarade oftast inte alls på tilltal utan suckade bara högt och ljudligt. När jag fick honom att säga nånting så var det "jag vet inte".
 
Vi fortsatte dagen med en promenad med assistent Johannes där vi skulle öva på multiplikationstabellen samtidigt. Alexei gick med axlarna uppe i öronen, sparkade på allt möjligt som kom i hans väg och ville verkligen inte räkna någonting. Nåt enstaka tal fick vi urlirkat ur honom men sen var det tvärt nej. Han gick och upprepade helatiden hur misslyckad och värdelös han är. Det spelade ingen roll hur Johannes och jag försökte nå honom så kom vi inte fram. Ett tag började han att slå sig själv i huvudet med knytnävarna och då var han så arg så tårarna kom... Det sliter mig sönder och samman på insidan att se hur han mår! Men någon hjälp skall vi inte få eftersom FPA har avslagit både ansökan om handikappbidrag och terapi. Dom kan inte se att vi har några som helst problem. 
 
Väl i skolan hade vi lite tid över så vi spelade lite pingis. Han skulle absolut inte spela först men efter att jag hotat honom med att sjunga "munnen den skall skratta och vara glad" så spelade han lite och jag märkte att han där smälte lite.
 
Efter det var det lunch. Vi fick äta mellan matlagen så det var inga andra i matsalen när vi var där och nu var han helt sig själv. Vi berättade om Joe Labero showen vi sett i helgen och han skrattade till och med.
 
Det sista vi skulle göra var att gå till Tärnan, eftis, och ha lektion. Vi hann bara komma in så låte han sig igen och sade flera gånger att han är helt värdelös och misslyckad. Det känns så fruktansvärt att höra honom.
 
När vi var klara gick vi hem, jag och Alexei. Han var som ett åskmoln hela vägen hem och gick några steg bakom mig. Jag lät honom vara men när vi kom hem så sa jag att han skulle komma till soffan när han klätt av sig ytterkläderna. När han kom så tog jag honom i famnen och då brast det för honom, han bara grät och grät. Jag grät och höll om honom och sade hur mycket jag älskar honom, gång på gång. 
 
När vi suttit så en stund tog han fram sina läxor och gjorde alla läxor helt utan hjälp och hur snabbt som helst.
 
Imorgon är en ny dag och imorgon skall vi försöka igen.
 
Älskade unge vad jag önskar att du skulle få den hjälpen du behöver.
Till top