Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

Att rota i det som varit

Allmänt Permalink0
Idag har jag träffat världens bästa habiliterings koordinator på Åhs.
I två och en halv timme satt vi och pratade och skrev överklagan till fpa och deras avslag på både terapi och handikappbidrag. Just före jag skulle åka dit fick jag mail från lönekontoret att det blivit fel i utbetalningen när jag var med Alexei i Åbo. Jag orkar verkligen inte ta mer skit nu! Det är knappast mitt fel att dom gjort fel men det är jag som måste reda upp det. Jag har inte kraft till nånting längre. Det känns som jag långsamt dör och det finns ingenting att göra. Jag drunknar fast alla ser på men det är ingen som förstår. Jag sjunker under ytan, längre och längre ner men ingen ser mig.
 
Det är för att ingen annan än skolpersonalen och jag ser Alexei när han har det tufft. Ingen annan än vi ser hur illa det går för honom. Skillnaden mellan mig och skolpersonalen är att jag är hans mamma. I mitt hjärta skär det tusentals knivar när min lilla pojke inte mår bra. Det gör det inte för personalen, inte i närheten på samma sätt. Och det är klart att min familj och mina vänner inte förstår, de ser honom inte i det skicket. Ingen annan gör det.
Det är tungt eftersom det får mig att känna mig som om jag skulle överdriva, som att ingen tror mig.
Men jag gör inte det, det har snarare varit tvärtom. Jag har försökt tänka att det blir bättre, det går över. Min flytväst har varit min tro på att ett under kommer att ske. Jag har verkligen trott att vi skall få hjälp.
Det senaste året har jag lärt mig att vi inte får någon hjälp, alla dörrar smäller igen framför näsan på oss.
 
Nu hoppas jag och tror att överklagan borde gå igenom, den måste det!
Efter dagens samtal har jag också förstått att jag är den starkaste människan jag känner. I 4,5 år har jag kämpat för min son, det är hela hans skoltid! Tiden före var inte heller lätt men den var hanterbar. Fan vad vi gått igenom saker, jag och Alexei. Älskade unge, vi ska fortsätta kämpa! Jag måste, jag får inte sjunka. Jag förstår bara inte hur det är tänkt att jag ska orka detta ensam? Den jag skulle delat det med togs från mig och jag saknar honom alla dagar. Kanske det var därför mitt äktenskap inte funkade? Jag vet inte...
Det jag vet är att jag måste själv se till att söka min hjälp och mitt stöd eftersom maskineriet på åhs rullar väldigt sakta. Jag har stått i terapikö i evigheter och inte kommit nånstans så nu tänker jag gå på privat coaching. Jag tror verkligen på den och jag hoppas jag skall hitta min flytväst igen, kanske till och med en båt. 
 
Jag ger aldrig upp på något av mina barn, aldrig!
Till top