Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

Ytterligare ett år

Allmänt Permalink0
Snart har ytterligare ett år gått. Ett år kantat av kaos och personliga tragedier. Januari startade med en total krasch. Alexei gick inte i skola överhuvudtaget, Tindra mådde superdåligt och höll på utveckla ett självskadebeteende och jag kom för tredje gången på min man med att gå bakom min rygg och vara minst sagt vidrigt elak mot mig. Jag var på väg att flytta redan då, jag hade bokat in en lägenhetsvisning men jag backade och vi bestämde oss för att gå i Folkhälsans familjeterapi. På sätt och vis var det bra, jag lärde mig massor om mig själv och om hur jag funkar. Jag var sjukskriven och mådde riktigt dåligt. Min födelsedag kom och gick och i mars gick jag tillbaka på jobb. Det var nog för tidigt men jag hade inte den ekonomiska möjligheten att vara hemma längre...
 
Vi åkte till Tallin och låtsades att allt var bra men det var det inte, det var inte alls bra. För mig kändes det som att det funkade mellan oss bara jag inte sade emot honom eller ställde några krav. Men man kan inte leva så, jag kan inte... Jag kommer ihåg ett av våra besök på Folkhälsan där han sade att det var bra hemma, inga problem. Då frågade terapeut vad han gjort för att det skall vara bra och han kunde inte svara. Hon frågade om det var bara jag som jobbade på oss och han svarade nej. För mig kändes det som om det var bara jag som jobbade på oss, som om det var bara jag som brydde mig. Det behöver inte ha varit så men det är mina känslor.
 
Våren gick och vi fick det inte bättre, inte mycket i alla fall. Han jobbade ofta över flera timmar och vi träffades allt mindre. När vi hade gått vår sista gång på Folkhälsan så sa jag att jag ville flytta. Gör det då var reaktionen. Sagt och gjort, jag hittade lägenhet rätt snabbt och jag skulle alltså ta barnen med mig och flytta från min man. Det kändes bra, få slut på allt bråk. Vi bestämde att vi ville fortsätta som par, att vi skulle försöka som särbos.
 
Under tiden som vi bodde tillsammans före jag flyttade men efter att beslutet var taget så hade vi det bra. Det kändes så konstigt att jag skulle lämna när det funkade så bra nu. Jag packade och grät. Vi kramades ofta och det kändes verkligen som att vi skulle fortsätta som par, vi kunde klara det tillsammans. Jag var säker på det. Vi flyttade och det kändes fortfarande som det skulle bli bra.
 
Ganska snart började skolan och all min energi gick åt till Alexeis skola, mitt jobb, Tindra och Mattis. Det är jobbigt att flytta, det går massa energi. Jag ville försöka träffa honom men jag orkade inte vara den som planerade och styrde upp det. Jag hade inte energi till det. Jag tänkte att han kunde fixa det, att han för en gångs skull kunde vara den som gjorde nåt fint för mig. Under hela vårt förhållande och äktenskap så har det varit jag som fixat och planerat alla dejter, alla resor, allt speciellt vi gjort. Jag har fixat romantiska middagar för oss efter att barnen lagt sig och jag kan med gott samvete säga att jag verkligen försökt. Kan han det?
 
Jag är en romantiker!
Jag älskar att bli uppvaktad, att få små presenter eller blommor. Jag älskar att ge både presenter och upplevelser. Jag fixar så att alla ska ha det bra och jag njuter av att lyckas göra andra glada och känna sig älskade. Men jag måste också få kärlek, jag måste få känna mig älskad och det har jag verkligen inte gjort under de senaste åren med honom. Inte en spontan present, inte blommor, inte nån mysig middag... Ingenting!
Det gör ont att inse att jag inte är älskad! 
 
Jag trodde på oss, jag trodde verkligen. När jag var i Åbo i två veckor med Alexei så kände jag mig så liten och ville verkligen ha stöd men det kunde han inte ge. När Tindra krockade och låg på sjukhus när jag var i Åbo så ringde jag för jag tänkte att han kunde åka via henne men det ville han inte. Han hade inte tid att prata med mig ens. Det var som miljoner knivar i bröstet och jag satt fast i åbo och kunde inte göra nånting. Nu efteråt fattar jag ju. Han hade ju redan en annan då... Min känsla säger att han nog haft henne rätt länge!
 
Varför kunde han inte vara ärlig och bespara mig massor av lidande? Varför kunde han inte sagt direkt att han ville skiljas så jag inte behövt hoppas? Var inte jag mer värd än detta? Fy fan vad ont det gör att känna att jag inte duger. Jag är ratad, dumpad, utbytt! Det gör ont...
 
Hela hösten har gjort ont! Alexei kämpar i skolan och jag kämpar med honom samtidigt som jag är så trasig så jag inte vet om det går att laga. Jag blev sjukskriven igen men fick inte vila nånting. Jag var på möten mer än varannan dag av min sjukskrivning och jag kände verkligen att jag ite orkar mer. Men jag har inte det valet, att inte orka. Jag måste orka så jag biter ihop och går på jobb, mår dåligt. Skolan ringer. Jag måste hämta Alexei. Jobba. Skolan ringer igen, och igen, och igen. Jag orkar inte mer, men jo jag måste orka för Alexei har ingen annan än mig. Vi får avslag på allt vi ansökt om via fpa och jag känner att jag bara vill lägga mig ner och inte stiga upp mer. Men jag har inte det valet, jag måste orka! Här var det tur att min chef såg vart det var på väg och skickade mig till läkaren och sa att jag skall bli hemma ett bra tag så att jag får vila och helna på riktigt. Tyvärr verkar jag själv tro att jag är odödlig, men ingen av oss är det.
 
2016 har varit ett rent helvete på de flesta plan.
 
Det positiva är att jag trivs så oerhört bra i vårt hem, mitt och barnens. Små, små myrsteg framåt för Alexei känns som jättestora elefantkliv i mitt hjärta. Tindra går nian och kom hem med ett jättefint terminsbetyg. Det känns som vi håller på landar i vårt nya liv. Jag känner också att jag mår bättre av att vara själv än att försöka bli älskad av någon som var helt okapabel att visa mig kärlek. 2017 har jag valt att investera i mig själv, i att jag skall må bra i den situation vi lever i. Jag kan inte påverka hur andra behandlar mig men jag kan se till att dom aldrig får chansen att gör om det. Jag kommer att gå ännu starkare ur detta år bara jag tillåter min känna alla hemska och jobbiga känslor så att jag kan släppa dem sen. Jag får inte låsa in dem och låta dem förpesta min kropp, så som jag gjort alldeles för länge. 
 
https://youtu.be/yTCDVfMz15M
Min pepp, min ledstjärna och min förebild!
 
 
 
 
 
 

Att rota i det som varit

Allmänt Permalink0
Idag har jag träffat världens bästa habiliterings koordinator på Åhs.
I två och en halv timme satt vi och pratade och skrev överklagan till fpa och deras avslag på både terapi och handikappbidrag. Just före jag skulle åka dit fick jag mail från lönekontoret att det blivit fel i utbetalningen när jag var med Alexei i Åbo. Jag orkar verkligen inte ta mer skit nu! Det är knappast mitt fel att dom gjort fel men det är jag som måste reda upp det. Jag har inte kraft till nånting längre. Det känns som jag långsamt dör och det finns ingenting att göra. Jag drunknar fast alla ser på men det är ingen som förstår. Jag sjunker under ytan, längre och längre ner men ingen ser mig.
 
Det är för att ingen annan än skolpersonalen och jag ser Alexei när han har det tufft. Ingen annan än vi ser hur illa det går för honom. Skillnaden mellan mig och skolpersonalen är att jag är hans mamma. I mitt hjärta skär det tusentals knivar när min lilla pojke inte mår bra. Det gör det inte för personalen, inte i närheten på samma sätt. Och det är klart att min familj och mina vänner inte förstår, de ser honom inte i det skicket. Ingen annan gör det.
Det är tungt eftersom det får mig att känna mig som om jag skulle överdriva, som att ingen tror mig.
Men jag gör inte det, det har snarare varit tvärtom. Jag har försökt tänka att det blir bättre, det går över. Min flytväst har varit min tro på att ett under kommer att ske. Jag har verkligen trott att vi skall få hjälp.
Det senaste året har jag lärt mig att vi inte får någon hjälp, alla dörrar smäller igen framför näsan på oss.
 
Nu hoppas jag och tror att överklagan borde gå igenom, den måste det!
Efter dagens samtal har jag också förstått att jag är den starkaste människan jag känner. I 4,5 år har jag kämpat för min son, det är hela hans skoltid! Tiden före var inte heller lätt men den var hanterbar. Fan vad vi gått igenom saker, jag och Alexei. Älskade unge, vi ska fortsätta kämpa! Jag måste, jag får inte sjunka. Jag förstår bara inte hur det är tänkt att jag ska orka detta ensam? Den jag skulle delat det med togs från mig och jag saknar honom alla dagar. Kanske det var därför mitt äktenskap inte funkade? Jag vet inte...
Det jag vet är att jag måste själv se till att söka min hjälp och mitt stöd eftersom maskineriet på åhs rullar väldigt sakta. Jag har stått i terapikö i evigheter och inte kommit nånstans så nu tänker jag gå på privat coaching. Jag tror verkligen på den och jag hoppas jag skall hitta min flytväst igen, kanske till och med en båt. 
 
Jag ger aldrig upp på något av mina barn, aldrig!

En skoldag

Allmänt Permalink0
Idag har jag varit med under Alexeis skoldag.
Det brukar alltid vara spännande och kul att få följa med sina barn i skolan och se hur dom har det och vad dom gör, var dom sitter och vilka kompisar dom har.
Så var det inte för mig!
Det var en hjärtskärande upplevelse, det svider, bränner och gör ont ännu.
 
Dagen började med att specläraren Ulrika och assistent Johannes kom hem till oss kl 9 på morgonen. Vi hade precis hunnit äta frukosten klart. Jag märkte direkt hur Alexeis humör skiftade men tänkte att jag inte lägger så stor vikt vid det. Han smet in på toa och stannade ganska länge så jag fick säga till honom på skarpen att komma till bordet. Han var då som ett åskmoln, helt svart i blicken och armarna i kors.
Vi satt och pratade en stund om hur dagen skulle se ut. Alexei svarade oftast inte alls på tilltal utan suckade bara högt och ljudligt. När jag fick honom att säga nånting så var det "jag vet inte".
 
Vi fortsatte dagen med en promenad med assistent Johannes där vi skulle öva på multiplikationstabellen samtidigt. Alexei gick med axlarna uppe i öronen, sparkade på allt möjligt som kom i hans väg och ville verkligen inte räkna någonting. Nåt enstaka tal fick vi urlirkat ur honom men sen var det tvärt nej. Han gick och upprepade helatiden hur misslyckad och värdelös han är. Det spelade ingen roll hur Johannes och jag försökte nå honom så kom vi inte fram. Ett tag började han att slå sig själv i huvudet med knytnävarna och då var han så arg så tårarna kom... Det sliter mig sönder och samman på insidan att se hur han mår! Men någon hjälp skall vi inte få eftersom FPA har avslagit både ansökan om handikappbidrag och terapi. Dom kan inte se att vi har några som helst problem. 
 
Väl i skolan hade vi lite tid över så vi spelade lite pingis. Han skulle absolut inte spela först men efter att jag hotat honom med att sjunga "munnen den skall skratta och vara glad" så spelade han lite och jag märkte att han där smälte lite.
 
Efter det var det lunch. Vi fick äta mellan matlagen så det var inga andra i matsalen när vi var där och nu var han helt sig själv. Vi berättade om Joe Labero showen vi sett i helgen och han skrattade till och med.
 
Det sista vi skulle göra var att gå till Tärnan, eftis, och ha lektion. Vi hann bara komma in så låte han sig igen och sade flera gånger att han är helt värdelös och misslyckad. Det känns så fruktansvärt att höra honom.
 
När vi var klara gick vi hem, jag och Alexei. Han var som ett åskmoln hela vägen hem och gick några steg bakom mig. Jag lät honom vara men när vi kom hem så sa jag att han skulle komma till soffan när han klätt av sig ytterkläderna. När han kom så tog jag honom i famnen och då brast det för honom, han bara grät och grät. Jag grät och höll om honom och sade hur mycket jag älskar honom, gång på gång. 
 
När vi suttit så en stund tog han fram sina läxor och gjorde alla läxor helt utan hjälp och hur snabbt som helst.
 
Imorgon är en ny dag och imorgon skall vi försöka igen.
 
Älskade unge vad jag önskar att du skulle få den hjälpen du behöver.
Till top