Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

Åländsk sjukvård

Allmänt Permalink0
Många, många gånger har vi fått fantastisk vård då vi behövt den, de flesta gånger faktiskt!
Tänkte att det är väl bäst att klargöra det först så att ett missöde inte skall misskreditera alla gånger vi vart i kontakt med sjukvården.
 
Men,
Tindra har haft och har fortfarande stora problem med sina knän. Vi har i flera omgångar varit till läkare på Hälsocentralen och vi har skickats till ortoped.
Jag trodde att vi skulle få hjälp eftersom ortopeden borde kunna det här tänkte jag.
Han klämde lite på Tindras knän och sa att han inte hittar något och vi fick gå hem, med sjuka knän och utan hjälp. -Hör av er om det inte blior bra!
Ja, vi hörde av oss igen eftersom det inte blev bra. Han kände igen på Tindras knän och sa igen att det inte var nåt fel på dem. Det här gången stod jag på mig och sa att det kan inte vara så att hon skall gå runt och ha ont hela tiden. Nej, det höll han med om och så blev vi skickade på magnetröntgen.
Den visade på viss ärr- och broskbildning, men det var inget man kunde göra någonting åt. Hon skulle lära sig leva med att ha ont tyckte ortopeden. Jag frågade om det inte fanns något man kunde göra för att underlätta, kanske några övningar?
Nej, det finns ingenting som hjälper så det är tyvärr bara att gilla läget.
 
Jag har lite svårt att förstå hur man ger en sådan dom till en då trettonårig tjej.
Tiden gick och Tindras knäproblem fortsatte och vi visste inte hur vi skulle gå vidare. Det kändes inte som ortopeden lämnade särskilt många öppningar...
 
Till slut bokade jag en tid till en kiropraktor och han tittade på Tindra och såg direkt att hon hade spänningar i ryggen så han knäckte det på rätt. Hon hade också oerhört irriterade muskler precis bakom knäet, vilka vi ska massera men det gör så ont så Tindra vägrar låta mig röra dem. I vilket fall som helst så tyckte kiropraktorn, liksom jag att det är åt helvete att man ger en ung tjej en sådan dom. Man skall verkligen ha testat allt innan man dömer på det sättet.
 
Från kiropraktorn blev vi vidare lotsade till www.neurolize.me och nu känns det äntligen som att hon får hjälp.
Det var ett super intressant besök.
Vissa av Tindras muskler har "lagt sig och vila" dvs hon han inte styra dem själv. Han skulle ha henne att tippa höften och det gick inte, hennes muskler lydde inte.
Allt hänger ihop!
Eftersom inte musklerna i ländryggen har funkat som de ska så har knäna fått ta alla stötar, vid varje steg, där ländryggensmuskler skulle ha dämpat är det alltså knäna som fått stryk.
Efter ett tag började hennes knän göra on och för att parera smärtan har de vridit på sig dvs "gångjärnen" har hoppat ur position. Nu har hon fått hjälp med att väcka upp de sovande musklerna, inte bara ryggen utan benen också. Det var helt otroligt att se och fantastiskt faschinerande när han berättade vad han gjorde och varför. Det var som att han trollade!
Han visade på mig också för att jag skulle förstå och det var verkligen helt otroligt.
 
Nu fick hon order om att börja träna på Fananamma med mig så jag lovade att jag köper träningskort till henne.
Nu blir det Move It på tisdagar med mor och dotter.
 
 

Att hitta sig själv

Allmänt Permalink1
Jag tror att alla människor nångång går igenom livskriser av olika slag.
Det kanske inte behöver vara något stort egentligen men något som vänder upp och ner på din värld så som du känner den.
Jag har gått igenom rätt mycket egentligen men det sista som fått mig att verkligen fundera över mitt liv har nog vart krisen vi hade på jobbet. De flesta mådde dåligt av olika anledningar och innan allt var löst på den fronten så hade åtminstone jag tagit med mig mitt dåliga mående hem och lyckats slå in en kil i relationen till min man.
Naturligtvis var det inget som jag förstod att jag gjorde men jag hade helt enkelt inte energi att orka leva då jag kom hem från jobbet.
 
När vårt förhållande blev sämre mådde jag om möjligt ännu sämre.
Jag trodde på fullaste allvar att jag höll på förlora fotfästet helt och hållet, jag trodde att jag skulle sluta på psyket.
 
Jag letade febrilt efter lösningar på alla möjliga håll och jag hittade lösningen för mig.
Fananamma
 
En vän till mig vann gratis PT-online hos Fananamma och jag kände direkt; Fan, det där borde jag ha fått!
Nu var det inte jag som vann men strax efter såg jag att dom hade kampanjpris bara man anmälde sig inom april, så det gjorde jag och tänkte... Bara jag får ordning på kroppen så kommer jag att må bra!
Jag startade mina åtta veckor sängliggande i en riktig "man flu", vad mer kan gå mot mig?
Jag kom igång med mitt program och kände mig mer levande än på länge, fasen va kul det var att träna. Maten kändes rätt lätt att hålla ordning på även om jag trillade dit nån gång men det får man räkna med.
 
Det jag inte hade fattat var hur mycket som skulle hända på det mentala planet!
 
 
Jag har verkligen jobbat stenhårt med mig själv, med mina inre demoner och hjärnspöken, jag har gått utanför min comfortzone flera gånger om och jag tar allt större lovar. Att våga gå själv på en träningsklass i vatten, att visa sig i badkläder var ungefär lika läskigt som att visa sig naken. Jag grät av lättnad i bilen efteråt, jag hade vågat gå in. Tänk vad man klarar bara man tar steget!
 
Jag har börjat lyssna på ljudböcker i bilen, böcker om tankens kraft. Jag rekomenderar verkligen "Munken som sålde sin ferarri" av Robin Sharma. 
 
Jag har anmält mig till en nybörjardag i yoga, det är ett enormt steg utanför min comfortzone. 
 
I tisdags började jag på "Fananamma i grupp" därför att jag ännu behöver stödet, jag är som "Bambi på hal is", jag vill så gärna men kan inte och vet inte tillräckligt själv ännu. I 12 veckor ska jag träna hårt, äta rätt och suga åt mig all kunskap jag bara kan.
 
Jag hoppas och tror att min kropp skall svara och må bra av detta!
 
 
Just nu känner jag mig superladdad!
Det här är mitt år, nu ska jag må så bra som jag förtjänar.
 
Idag är det mitt hjärta som styr mig och då kan det inte bli fel!

Världen rasar

Allmänt Permalink0
De senaste dagarna har det snurrat bilder på facebook på
en liten treårig pojke som spolats upp på en strand i Medelhavet.
En död liten pojke som tidigare flytt för sitt liv tillsammans med sin familj,
hans resa slutade i medelhavet.
Många, många andras resa har också slutat på samma sätt.
Att kalla det resa känns fel, det är inte precis all inclusive på Gran Canaria, det är en påtvingad flykt.
 
Jag tror inte att det finns någon som frivilligt skulle sova i kontainrar, sätta sig med alldeles för många medpassagerare i en rank liten båt, åka på lastbilar utan att veta vart man hamnar.
Dessa saker ligger inte i topp på min önskelista över spännande saker i livet.
Det finns ingen som gör detta för att det är kul.
När ingenting finns kvar av det land man kallar sitt då flyr man.
 
Hur är det möjligt att det finns människor som vill vara en del av IS?
Hur kan man tycka att det är okej att slakta andra människor, att förstöra hela länder, att bomba sönder kulturarv.
Hur är man funtad? 
Jag förstår inte det...
 
Lika lite förstår jag dem som skriker stäng gränserna, det är inte våran sak att ta hand om alla som behöver hjälp!
Där önskar jag att vi kunde tänka lite längre... 
Fick inte vi (Finnar) hjälp när vi behövde kanske?
 
Jag vill inte se fler skräckbilder på facebook!
Jag vill inte sitta med en klump i halsen och tårarna brännande bakom ögonlocken och tänka på om det vart jag som var på flykt... Tänk om det varit min treåring, Mattis, som spolats upp på en strand, död, efter att båten vi flydde med kantrat. Jag vill inte...
 
 
Jag känner att jag måste göra något!
 
 
Hit tänker jag lämna grejer. Jag har inte mycket men jag ger det jag kan och det tror jag att många kan ♥
 
 
Till top