Martina.blogg.se

There are so many beautiful reasons to be happy!

Den totala paniken

Allmänt Permalink3
Jag tror inte att någon som inte själv vart i den situationen förstår hur det känns.
Den totala paniken, den som gör dig helt lamslagen och paralyserad.
Det jag talar om är döden, eller egentligen beskedet om en närståendes död.
Jag har förlorat rätt många familjemedlemmar under åren men det finns två som gjorde mer ont än de andra.
Två som rycktes ifrån mig, ifrån livet, alldeles för tidigt.
Min älskade pappa.
 
Endast 56 år gammal dog han utav hjärtinfarkt.
Jag kommer ihåg det som igår. Tindra var 1 år och tre månader och hade fått ögoninfektion så hon fick inte vara hos dagmamman. Hon blev sjukskriven en vecka så vi åkte ut till Kumlinge, till mormor och morfar.
Tindra var deras ögonsten och är nog fortfarande mormors gullunge.
Pappa älskade henne så otroligt mycket. Han gick bara och väntade på sin pensionering så skulle han och Tindra fiska, gå i skogen, fixa på gården och göra en massa pensionärs grejer.
Så blev det inte!
Dagen efter vi kom ut skulle pappa ut på jakt så han och hunden smet iväg tidigt.
Vi var vakna jag och Tindra så vi stod i fönstret och vinkade när dom gick.
På förmiddagen var mamma och jag ute och plockade ris till julkransarna som vi skulle binda.
Nån gång efter 11 ringde pappas jakt kompis och frågade ifall pappa hade mobilen med sig, han svarade varken på den eller på jaktradion. Redan där och då visste jag att nåt var åt helvete fel.
Efter en liten stund gick räddningslarmet. Det funkade så att det ringde i hemtelefonen på ett annorlunda sätt och när man lyfte på luren så hörde man vad det gällde.
Jag lyfte på luren och hörde rösten från larmcentralen "försvunnen person på ängskär".
Vi klarade inte av att sitta hemma längre så vi packade in lilla Tindra i bilen och började köra runt på Kumlinge. Efter en liten stund ringde min bror, han hade fått larmet på sin mobil eftersom han var med i brandkåren.
Jag kommer ihåg att jag sade till honom att komma hem med första färjan eftersom det var pappa det gällde. Vet inte om vi alls pratade mer eller om det var allt jag sade.
Nu började paniken växa sig allt starkare.
Varför svarade inte pappa? Varför hörde ingen av sig? VARFÖR???
Vi körde till brandepån för att se ifall det fanns nån där som kunde berätta nåt.
Där fanns två medlemmar ifrån brandkåren...
När dom såg oss så visste jag. Jag såg i deras ansikten vad som hade hänt. Jag rasade ner på marken medan det kändes som allt rusade runt i huvudet. Jag kunde inte andas, inte prata, inte förstå...
♥Min fina, fina pappa♥
Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist...
 
 
Sex år senare var det dags igen för kroppen, för psyket att gå igenom det värsta av allt som livet kan erbjuda.
Danne var bjuden på nyårsfest till Jomala brandepå.
Jag fixade upp hans kostym som han tydligen inte hade haft på sig efter Alexeis dop, det var bebisspya på axeln. Han var så snygg i kostym och med fixat hår. Jag och Alexei skjutsade honom till hans kompis i Godby. Dom skulle förfesta innan dom åkte till festen.
Han sade två gånger på vägen ut att han hellre skulle bli hemma med familjen och jag sade båda gångerna att han jättegärna fick bli det. Vi hade midag hemma hos oss på kvällen, jag, barnen och min bror och hans tjej.
Danne sade att han måste gå på festen eftersom han lovat sina vänner men han skulle komma hem tidigt.
Vi hade en riktigt trevlig middag på kvällen och vid tolvslaget var vi nere påtorget för att se fyrverkerierna.
När jag gick hemåt så ringde Danne, trodde jag... Men det var Dannes kompis som ringde och sade att dom bråkat och att han hade Dannes telefon.
Det kändes inte helt ok och jag kände klumpen i magen började växa.
Jag kunde inte gå lägga mig utan låg i nån sorts halv dvala på soffan. Jag vaknade till av att jag inte kunde andas, jag staplade ut på terassen för att chocka kroppen med kyla. Jag kände mig konstig och mådde verkligen inte bra. Gick sen och lade mig och vaknade tidigt nästa morgon ensam i sängen. Jag hade fortfarande den konstiga känslan av att något var riktigt galet men jag var handlingsförlamad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kommer inte ihåg mycket av de kommande dagarna. Dannes vänner ordnade egen eftersökning i området där han sen hittades. Vi anmälde honom försvunnen till polisen. Jag kände mig så maktlös och helt borta. Det kändes som huvudet var fyllt av ludd eller cement. Jag kunde inte tänka klart en tanke ens jag fungerade verkligen inte som en fullt frisk människa.
Vi fick beskedet av en vän som var hos mig. Polisen hade eftersök och jag satt i soffan tillsammans med Dannes mamma och kollade på fotona från julen. Massa fina bilder på Danne och barnen...
När hennes telefon ringde så visste jag.
När hon lagt på så sade hon att dom har hittat honom. Jag kommer ihåg att Ewa frågade om han levde. Jag kommer också ihåg att jag tänkte "jamen va tror du". Jag visste ju redan och hade vetat ett tag att han inte levde. Han skulle inte gjort såhär... Vi hade det så bra den sista månaden, han skulle inte gjort såhär.
Igen tvingads jag uppleva samma panik. Det bara skrek i huvudet på mig. Jag ville bort från min kropp, bort från min lägenhet, bort från mitt liv. Det kunde inte vara sant, min Danne... Varför min Danne? Jag slutade äta, levde på te i en vecka. Jag ville inte leva mer. Hur skulle jag orka utan honom... Själv med allt?
En gång hittade jag mig själv sittandes i duschen med en stor kniv i handen...
Men jag kunde inte göra det. Jag mådde så dåligt men nånstans inom mig viste jag att jag inte var klar. Jag har mina barn som behöver mig, jag har ett liv som skall levas.
Där och då, i duschen med kniven i handen bestämde jag mig för att börja leva igen.
Det tog tid men jag kom tillbaka, jag reste mig upp igen.
 
Och jag lever! Jag tar tillvara på min tid och det är bara jag och endast jag som påverkar hur jag mår och lever.
 
 
Danne, du har föralltid din egen plats i mitt hjärta♥♥♥
 
 
 
#1 - - Linda:

Otroligt fint beskrivet Martina. Du har verkligen lyckats förmedla dina känslor. Tårarna rinner då man läser.
Den person som känner sig svagast är den som behöver vara starkast. Det är så märkligt och knasigt. Jag är glad för att du bestämt dig för att livet är till för att levas. Att i natten se stjärnorna. Och att i regnet se regnbågen. Stor kram finaste du!

Svar: Tack... Man måste välja livet. Annars lever man inte. Jag menar, jag skulle inte klara av att gå runt och vara bitter. Kram
Martina

#2 - - Rosie:

Älskade vän...det va vackert skrivet, riktigt djupt från hjärtat..det va en hel del jag inte visste om.
Förstår inte hur du orkade resa dej upp, inte alla som skulle klarat av det.
Tänk att du är en sån fin och rar tjej...efter allt du gått igenom. Man märker ingen bitterhet alls.
I mina ögon vart du just nu en mycket stor förebild.
Du är en fin person, en bra mamma!
Stor kram till dej Martina!
Rosie

Svar: Tack så mycket Rosie :) Kram
Martina

#3 - - Pia G:

GU va fint skrivet <3 tårarna bara rinner på mig. Att du har en sån styrka att du orkar framåt fast det varit så mycket som kunde ha dragit ner dej. Kramar

Svar: Tack! Jag tror att man måste aktivt välja att gå framåt. Stannar man blir man bitter och det vill jag verkligen inte. Kram
Martina

Till top